any given day

var och åt med två kära gamla vänner för ett tag sedan och vi började prata om fula namn och hur man kan döpa sina barn till fula namn och kom självklart in på fina namn vilka fina namn man kan döpa alla knoddar som föds till. och så plötsligt paxade c oscar. bara sådär. eller hon sa inte pax liksom utan mer jag skulle vilja kalla min knodd oscar. NEJ! jag vill ha det namnet som ett alternativ när jag själv ska ha barn. och då kom vi in på det faktum att om en tjejkompis säger att jag skulle vilja kalla mitt barn XX är liksom det namnet dött för all framtid. eller iaf till dess att kompisen fått alla sina barn och inte använt namnet. en annan kompis till mig har norpat judith. så det kan jag inte använda fastän jag älskat namnet ända sedan mammas kompis fyra år äldre dotter judith charmade mig totalt när jag var typ fem. så hade jag inte haft den där kompisen eller hon inte varit så snabb hade jag fått judith. och antagligen använt det också. men men. vad gör man. så nu tänker jag skriva lite namn jag gillar här. och så lägga till namn med tiden. alla jag kommer på och tycker om så slipper folk känna det som att man norpar deras påtänkta alternativ och kan slänga sig i väggen sedan om de tycker jag stjäl namn som de paxat. moahahahahahaha.

om vi skulle ha barn nu skulle dessa namn stå på listan över alternativ. vissa har funnits med i flera år, andra har blivit fina, söta och vackra med åren.

isabella, saga, carolina, ally, lilly, helena, natalie, nadja, alice, astrid, amanda, louise, estelle, emma, selma, olivia, ebba, agnes, jolie

dylan, alexander, gustaf, henrik, ludvig, (oscar fast bara om inte C vill ha det då), david, isak, max, filip, gabriel, theodor, jonathan, benjamin, rasmus, lukas, john, adrian, oliver, dorian, jonas, karl, leonard, milo

puss

att säga att de flesta människor är idioter är oerhört drygt. och folk (särskilt min mamma) blir hemskt upprörda och tycker att det är (särskilt min mamma) ett hemskt sätt att bara avfärda människor. och hon har ju rätt. men... om sanningen ska fram så är de flesta människor man stöter på utan att be om det idioter. utom jag då förstås. :) det har jag efter impiriska studier fått bevisat för mig senaste veckan. här kommer de senaste (för det har varit många i livet) två bevisen för att de flesta, åtminstone många, människor är idioter.

bevis nummer 1: hemma hos sambos föräldrar sover vi med fönstret öppet på grund av värmen. detsamma gör någon avlägsen grannes hundar. eller snarare slaggar väl de i hundgården. och slaggar gör de för övrigt heller inte. hur kan man låta sina hundar (på skallet låter det som modell gråhund/jämthund/allmän jakthund) stå ute i hundgården och skälla kl två på natten? hur tänker man då? med jämna mellanrum tystnar skallen för att genast fortsätta. det vill säga hundarna blir tillsagda och håller käftarna i styr tills husse och matte kilat in till sig igen då de fortsätter. vill man inte ha dem inne kan man ju omplacera dem. antingen hos någon som inte låter dem vara ute och skälla i sommarnatten eller i hundhimlen.

bevis nummer 2: den söta lilla busschauffören har knutit ett extremt synligt vitt snöre över gången bak i bussen för att markera att man inte ska sitta där eftersom inga stoppknappar fungerar och inte heller dörren. om man ändå vill sitta där måste man antingen klättra över eller krypa under snöret och bara det borde ju göra de flesta människor uppmärksamma på att man inte ska gå dit bak. ändå går 1/3 av passagerarna fram till snöret klättrar över eller kryper under och sätter sig på den önskade platsen. ingen tanke har gåt till att ALLA andra i bussen sitter i främre delarna. inte den minsta tanke på uppmärksamma den söta lilla chauffören som börjar vifta längst fram och ropa efter personen. nu kanske ni tycker att chauffören kunnat skriva en liten lapp. men då får man inte glömma att han mest troligt trodde att snöret skulle gå hem hos allmänheten.

sitter i norrland och återhämtar mig efter ett midsommarfirande utöver det vanliga. det ovanliga bestod i sambo dearest's gamla vänner som vi aldrig aldrig umgås med. så det var en midsommarfest i ett vackert hus med en trevlig värd och överlag trevliga människor och så de helt fantastiskt sorgliga individerna som man bara inte tror ska finnas i verkligheten. så fantastiskt mycket humor det är att träffa sådana personer. de som säger fel saker vid fel tillfälle, är sjukt snåla, försöker komma emellan kompisens och kompisens ragg av ren avundsjuka och samtidigt försöker mörka det. de där människorna som har kläder som inte smickrar deras kroppar, har fula frisyrer och faktiskt är fula samtidigt som de är otrevliga. de där som inte hälsar, fnyser, suckar  och försöker skydda sig ifrån nya människor. för gud hjälpe om någon skulle komma in i deras lilla grupp och vara snyggare, trevligare, gladare, trevligare... eller vad de nu är rädda för. det är iaf kul att luta sig tillbaka och själv vara exemplarisk på alla sätt samtidigt som man bara observerar. hehehe.

jag hade dock riktigt kul och det var rikigt sommaridylliskt. framför allt tyckte jag att det var nice att träffa sambos kompisar som han inte längre umgås så mycket med men som har betytt och fortfarande betyder mycket för honom. och att träffa en tvåårig kiddo förstås. jag tycker så mycket om när de (barnen) har börjat få en ordenligt personlighet. klart de är personer tidigare men när de pratar och kan börja fixa med grejer själva är den bästa tiden enligt mig. när de kan säga nej och springa iväg när mamma eller pappa säger att det är matdags. det är den delen jag ser fram emot när jag ska ha barn. och sambos vänner har en riktigt fin tvååring. go och glad var han efter att han blängt på mig ett antal timmar och tjurat lite. söt som socker och fixerad vid slangar och gräsklippare. lovely.