any given day

Jag funderar på att ge skavsårsstövlarna en ny chans idag. De är ju så fina och jag måste gå in dem om jag ska kunna ha dem igen. Dock har smärtan från sist inte riktigt släppt i tankarna så det tar emot lite. Fast varje gång jag går förbi dem i hallen tänker jag att skavsåren kan dra åt h*vete. För då har tanken nämligen börjat gro. Kunde de ha gjort så ont ens? Och förresten finns det ju plåster. Skorna är ju sköna fram till dess att de gjort hål i mina vrister.. Vad är egentligen lite smärta jämfört med ett par snygga skor? Frågan är ju faktiskt avgjort om jag tänker efter. Universitetet här kommer jag. Snygg som satan om fötterna!

Just nu räcker jag inte till. Alls. Jag förstår inte hur jag ska hinna med all läsning innan jag ger mig ut på praktik. Har tempot varit för lugnt innan så att jag såsat för mycket eller har jag stött på en ordentligt intesiv kurs och inte ställt in mig? Vet inte. Panik!

Lite jobb igår kväll och idag på förmiddagen. Skor är btw ett tråkigt ämne på jobbet (som är inom vården och i form av springvickande).  Eftersom de skor man ha på jobbet både ute och inne riskerar att utsättas för diverse mindre trevliga substanser, material och kroppsvätskor kan jag ite påstå att det är finskorna som följer med till jobbet. Crocs (eller vad de nu heter) använder jag för att de går att tvätta rena på ett kick. Plus att de är helt okej att gå i fjorton timmar i ett. Ute använder jag mina varma, vattentäta vinterskor. Äldre människor skulle kalla dem rejäla skor. De är helt underbara men snygg är man inte och de skor som passar på jobbet bidrar inte till några erotiska lyckokänslor och glädje.

Jag lämnar i princip aldrig kommentarer på andras bloggar. Tycker om att ta del av det människor skriver men känner sällan behovet av att delta. Idag bröt jag mot det här eftersom jag hittat en blogg som uppmärksammade ett par riktigt fina skor med pepp toe och i en färg som kunde lysa upp en grå dag. Hur som helst skrev jag ett litet inlägg och postade det och det kom inte fram. Så nu ikväll skrev jag ett nytt och då hade båda kommit fram. Så nu är jag en sådan där person som lämnat två snarlika kommentarer på någon annans blogg. Hur desperat verkar inte det liksom? Och eftersom jag postade min bloggadress också kan tjejerna som driver den andra bloggen hitta hit. Det är felet med internet. Man kan liksom inte gömma sig när man känner sig lite generad utan måste stå för det trots att man är annonym...

Idag är en dag som pendlat från lågt till högt och tillbaka och så en vända till på en grisblink. Frukost på sängen eftersom det är min födelsedag. Jag ska få kläder och god mat på stan av SamboD men framförallt ska jag också få SamboD fantastiska helkroppsmassage. Lucky me! Idag är också dagen D för U-tentan och jag traskade dit med hängande huvud bara för att upptäcka att den ska skrivas mellan 16-20 ikväll istället så det var bara att traska hem med huvudet hängandes ännu närmare marken. Kanske bör tilläggas att det är -15 grader ute. Klockan nio var jag tillbaka hemma igen. Om en stund ska jag få lunchfika på fiket en bit bort så då är det på väg uppåt igen men jag lär ju behöva avstå från paltkokningen med K ikväll för att skriva en tenta jag vet att jag kommer kugga på. Känns ju som världens djupdykning i fel riktning. Får se hur det blir med den. Jag AVSKYR nämligen att gå tillbaka. 

Imorgon har jag tenta. Jag kommer att få ett stort fett U. Sist det hände tror jag var typ hösten 2004 eller början av vårterminen 2005 då jag inte förstod vad det var meningen att jag skulle hämta från böckerna. Helt borta var jag och jag läste och läste och läste och blev mindre och minre klok. Fixade två av tre frågor och var tvungen att skriva om den tredje vid ett annat tillfälle. Den här gången kommer jag helt enkelt inte att fixa tentan eftersom jag pluggat alldelses för lite. Trots det, eller kanske just därför, är det så trögt att öppna boken och försöka lära mig något i sista minuten. En termin plus lite, lite till kvar sedan är detta livte passé. Hoppas jag.

De nya byxorna jag köpte har jag idag kommit fram till är en tidig födelsedagspresent till mig själv. Jag fyller ju faktiskt år på torsdag. Och som grädde på moset (que egentligen ?) har jag fått sparränta på mitt sparkonto och de futtiga hundralapparna ser jag som en bonus och därmed är mina presenter till mig själv även betalade. Hurra!

Jag och SamboD gick till staden idag och lullade runt en stund. Drack lite kaffe och the samt tittade på demonstrationen mot israel. Sedan köpte jag ett par byxor jag borde låtit bli att köpa men jag har verkligen inga byxor som inte är för stora eller lite trasiga eller sitter lite halvtaskigt. Tyckte därför att jag förtjänade dem (yeah right) och så var de såå läckra. Samtidigt demonstrerade som sagt cirkus 500 personer för något de verkligen tror på vilket ju indirekt gör mig till en ytlig person. Det är finanskris och vi har  inte jättemycket pengar och jag  väljer att shoppa istället för att räkna de cirka 700 sidor jag har kvar i min engelska mattebok inför tentan på torsdag. Eller lägga energi på något som händer ute i världen. Men just nu vill jag inte det, man blir ju bara ledsen. Jag vill bara baka mitt eget bröd, läsa böcker i soffan, mysa med Sambo D och handla saker jag vill ha. Jag är helt enkelt lat vad gäller vissa saker men jag trivs ju så bra med det...

Nu har jag spenderat massor av tid på att göra om i bloggen och det börjar äntligen ge resultat. Fast det är en bra bit kvar. Måste säga att själva skapandet av en blogg är snudd på roligare än att skriva i den... :)

Nu serier med Sambo D. Couplings är det som gäller just nu. Engelskt och  med torr, ironisk humor. Me really like.

I måndags när jag kom hem med mina nyförvärvade skor undrade Sambo Dearest hur många par jag har? Blev lite nyfiken så jag tog fram dem alla och radade upp dem i vardagsrummet. Det blev 22 stycken (plus ett par som jag glömt av och typ arbetsskor på jobbet men de skäms jag för så de gills inte) och SamboD tyckte att det var crazy. Själv tycker jag inte alls att det är många. Tycker nog att det borde varit fler. Men det är så att jag varit "duktigt" och rensat bort skor (varför nu det någonsin var en bra idé) med åren när de blivit omoderna eller tråkiga (för skor och kläder kan ju inte kännas rätt någonsin igen). Vad jag ångrar mig nu! Hur som helst tycker min honey att jag borde slänga bort de skor jag inte kommer att använda igen eftersom ingen tydligen behöver 22+ par skor. Det resonemanget förstår inte jag. Det finns ju faktiskt olika anledningar till att behålla skor även när man inte använder dem alla. Ett av dem är till exempel att vissa skor har ett slags klassisk och inre skönhet som aldrig blir riktigt fel. Exempelvis pumps från 1940 -och -50 talet. En annan anledning är att skor man inte haft på tio år plötsligt känns helt rätt igen och då är det ju bara misslyckat att inte ha kvar skorna på grund av att det rådde platsbrist i garderoben för fem år sedan.

Slutligen tyckte Sambo Dearest att jag åtminstone borde använda mina älsklingar om de nu ska vara kvar kan jag ju i alla fall använda dem och i det ligger det ju en viss poäng. Vissa av dem har ju inte sett dagsljus på flera år (och det är inte enbart sorgligt). Så det här året ska jag använda mina skor minst en gång. Vilket känns som en rikgit rolig utmaning. Kan bli  något litet  undantag men något par skor måste man ju har rätt att spara utifrån det rena affektionsvärdet  (och inte för att de på något sätt är några skönheter) precis som med den där klänningen, spelet, kortet, blandbandet eller boken som man sparat snarare för vad den/det kommit att representera än värdet på saken i sig.

Jag var på stan i förrgår med sambo dearest och gick planlöst omkring. Kände mig så deppig och snörvlig på söndagkväll och måndag förmiddag och därför skulle jag få en present av mig själv. Kanske två. Ett läppglans som inte var klistrigt och en brun utan sol som fungerade bra. Hade inte riktigt bestämt mig. På make up store hittade jag inte ett läppglans men väl ett läppstift och kände mig lite lagomt dekadent eftersom jag är lite pank och just gett mig själv en present för 149 kronor som inte var det jag skulle köpa.

Och då skedde del ett av ett så kallat hallelujamoment. Wedins skor ska stänga. Vilket tydligen var lika med total utförsäljning (Hurra!) och halva reapriset på allt! Sambo dearest var den som såg det och som den gentleman han är, eller snarare bekant med min svaga punkt skor, gjorde han mig uppmärksam. Jag drogs in som en lite mal till ljuset och försvann i la la land. Jag kan ärligt inte säga hur lång tid som förflöt. En timme kanske. Det var så mycket folk. Sambo dearest satt snällt på en barnbänk och väntade for ever utan att klaga och jag hittade tre par heeelt fantastiska stövlar. Hallelujamoment två, tre och fyra, det vill säga alla delarna av ett komplett moment. Under några minuter (när jag hade provat alla paren en gång) funderade jag på vilket par jag skulle köpa men det var så svårt att välja. Efter att ha prövat alla par igen var allting så glasklart. Jag skulle givetvis köpa alla tre. Snygga skinnstövlar till löjligt bra pris måste ju vara ett tecken från ovan. Och skor kan bli omoderna men ofta kommer de igen tillslut. Och i bra kvalitet. Vem var jag att stå emot? Blev alldeles trött i armarna av att bära hem raringarna men det var det värt. Nu har jag inte mindre än tre nya älsklingar hemma i äkta skinn och de luktar såå gott!